Barnrebusar brukar bestå av en text, till exempel en saga, där en del av orden är ersatta med bilder. De ord det blir fråga om är sådana som är lätta att åskådliggöra, mest konkreta substantiv. Någon enstaka gång överskrids det mönstret så att en bild får stå för något annat än det det avbildar.
Ordet trevlig kan vara skrivet som 3-vlig till exempel. Man får vara försiktig med sådana ordlekar så att de inte blir för svåra för barnen. Den här typen av rebusar är ganska lätta att konstruera för den som är road av att rita.
Ingenting hindrar att man konstruerar sådana rebusar för en vuxen publik också. Det lättar upp ett brev betydligt om det finns några bilder insprängda i texten. Den vanliga typen av vuxenrebusar bygger nästan helt på tvetydigheter i uttal eller skrift.
Det som är undantag i barnrebusar är fundamentet här. Nästan ingenting ska stå för det det först verkar betyda. Vartenda tecken ska tolkas på något oväntat sätt. Idealet för en lösbar rebus är att lösningen ska vara mycket oväntad men ändå inte svår att komma på.
Då ger rebusen underhållande läsning. Om lösningen är både oväntad och svår, då fungerar rebusen mera som en gåta, där man försöker gissa men går bet, och sen får sig ett gott skratt när man hör lösningen, som framstår som så självklar fast den inte gick att komma på.
För att göra en rebus utgår man från en text och byter ut bokstavsföljder mot rebusbyggstenar. Det vanligaste är att man inte tar någon hänsyn till ordgränserna utan låter det bli lösarens sak att bryta av bokstavssekvensen på rätt ställen.
Man kan konstruera rebusar ganska mekaniskt och i stor mängd om man skaffat sig en uppsättning byggstenar, eller ännu hellre ett antal regler för hur man bildar byggstenar. Vi ska presentera byggstenarna närmare innan vi går till nästa steg, som är att foga ihop dem.
Att man kan bygga upp en text av de stora och små bokstäverna, A, B C Använder man bara dem blir det ingen rebus men i nödfall finns de att ta till. Konsonanterna kan användas på två sätt: antingen så som de brukar användas i en text för att beteckna ett konsonanttecken eller som bokstavsnamn.
En del av dem har en uppenbar betydelse som skiljer sig från det tecknen egentligen står för. HALV och ETT kan få stå även för de ord de betecknar, eftersom halv och ett är så vanliga ord att lösaren inte i första hand tänker på dem som räkneord.
KVARTS blir en mycket användbar bokstavsföljd om man med en minusoperation se nedan tar bort till exempel den sista bokstaven.