Ädelsten är en sten som lämpar sig som smycke eller prydnadsföremål genom att efter bearbetning ha ett vackert utseende och vara tillräckligt beständig. Många ädelstenar har en hårdhet som är större än de i naturen mest vanligt förekommande mineralen.
Många ädelstenar, framför allt de som utgörs av kristallina mineral, har klara färger eller är genomskinliga, eller kan efter polering uppnå en vacker glans eller lyster. Vissa ädelstenar är vanliga, medan andra mer sällsynta.
Förutom ädelstenar från mineraler kallar man även vissa material med ursprung från växt- och djurriket som bärnsten och pärlor för ädelsten. Slipade ädelstenar som används i smycken kallas för juveler. Ädelstenar begagnas inte till smycken i sin naturliga form.
En smyckestens färg och genomskinlighet framträder bäst när den råa stenen genom slipning får en ny begränsningsform, och dess glans förhöjts genom polering. Alltefter ädelstenens art, färg, genomskinlighet och hårdhet bedömer man det sätt på vilket den bör slipas.
En färgad sten utvecklar sin färgprakt bäst från en rundslipad yta, en cabochon på cabochonvisvaremot en sten, vars ljusbrytningsförmåga och prismatiska färgspel man vill framhålla, visar sig bäst till sin fördel om den begränsas av plana ytor, fasetter.
Före slipningen ger man stenen dess i det närmaste slutliga form genom att klyva eller att såga itu den med ledning av bland annat kristallernas klyvbarhet och deras större eller mindre hårdhet och sprödhet. Förr i tiden kallades endast de hårdaste stenarna, som diamantkorund safirrubin och grön beryll smaragd för ädelstenar; andra kallades för " halvädelstenar ", en idag övergiven term, eftersom det inte finns några exakta kriterier som skiljer de två kategorierna åt.
I forntiden begagnades ädelstenarna i den form de påträffades i naturen eller bara begränsat utjämnade och slipade på ytan, och kunde exempelvis bäras fästa i snören. Först omkring mitten av talet kunde man slipa och polera den hårda diamanten med dess eget diamantpulver samt att ge den och andra ädelstenar de blå smaragd med fasettytorsom möjliggjorde att deras optiska egenskaper, färger och glans kunde komma till sin fulla rätt.
Ludvig van Berguem även Berghem anses som uppfinnaren av detta. Sedan andra världskriget har kunskapen om ädelstenar ökat betydligt bland experter och även bland allmänheten. Detta har gjort att även mindre sällsynta ädelstenar numera uppskattas.
Vissa av dem värderas nu lika högt som ovanstående. Många mineral och ädelstenar kan förekomma i en mängd färger, ofta med egna färgspecifika namn. Färgen beror på små mängder av olika metaller i mineralets struktur eller på grund av strukturella defekter.
Den röda färgen hos rubin en röd färgvariant av mineralet korund orsakas av krom, den gröna färgen hos smaragd en kraftigt grön färgvariant av mineralet beryll orsakas av krom och vanadin, den gula färgen hos heliodor en kraftigt gyllene gul till gröngul till orange färgvariant av mineralet beryll och den blåa till gröna färgen hos akvamarin färgvariant av mineralet beryll orsakas av järn.
Enligt äldre praxis var det endast den blå varianten, som var safir, men numera anser man att alla andra färger av mineralet korund än röd rubin är safirer. Exempel är blå, gul, rosa, grön, färglös, svart safir. Ett exempel är mineralgruppen turmalinsom består av en mängd olika mineral.
De har samma struktur och mycket lika egenskaper, men skiljer sig sinsemellan i kemisk sammansättning. Det gör att en turmalinkristall i ena änden eller i centrum kan klassificeras som schörlen bit därifrån som elbait. I Paraíba i nordöstra Brasilien finns kopparhaltig Färg och Hälsa, som då kan ha en mycket kraftig blå, blågrön och grön mycket eftertraktad färg.