Jag har funderat lite, särskilt under den tiden jag skulle skaffa valp. Jag kände att för mig så spelar det ingen roll vilken ras, jag är öppensinnad för olika karaktärsdrag, så länge den vill hänga med i ett aktivt liv, tycker om att mysa inne och är i behändig storlek vilket underlättar mycket, framförallt om man behöver hjälp med passning.
Nu när jag skaffade min tyska spets och var på SBK häromdagen så småpratade vi lite med en av de mer aktiva inom klubben. Hon säger att min kille förmodligen som vuxen kommer orka träna som en stor brukshund, dvs koncentrerat arbete i kanske en 30min, men inte orka lika mycket fysiskt.
Det visar sig även hos mig att när jag nu har min underbara kille så är jag mer aktiv med honom och träningssugen än vad jag först trodde. Visserligen har jag inte börjat arbeta heltid ännu så tillvaron kommer förändras, men hon på klubben sa att det är möjligt att mitt intresse kanske växer med tiden och att jag senare skaffar en brukshund, och jag kände i mig bara, ja föffan!
Bruksraser är coola, och jag blir alltid imponerad av deras arbetsglädje och hur mycket de klarar av. Var dagmatte åt en aussie när jag gick i gymnasiet, i ca 2 år. Älskade honom som min egen och lärde mig allt om hundträning genom honom.
Men om min lilla kille klarar av hundsport som stora bruksraser gör, och större liksom mindre hundar ändå inte orkar koncentrera sig mer än 30min per träningstillfälle, hur skiljer en brukshund från en annan ras i aktiveringsmängd?
Varför har jag fått den här skeva bilden av att man inte kan ha sällskapsraser i hundsporter på samma sätt som med brukshundar, och att alla brukshundar måste träna typ 3h om dagen 6 dagar i veckan för att må bra, samt att man inte kan kombinera ett heltidsjobb med en brukshund?
Vad är egentligen skillnaden mellan att träna och tävla en brukshund och en icke brukshundras? Varför anses vissa raser vara brukshundar och inte andra? Håller ni med om nuvarande kategorisering av raser som den görs av SKK? Förenklat så är den stora skillnaden reaktionerna i hunden.
Man får större fel med en brukshund, felen blir mer allvarligt menade, det finns mycket mer aktivitet och stress som behöver styras upp än i en hund av icke bruksras. I träning behöver du träna färre repetitioner av de enkla saker, eftersom hundarna gör sånt tack vare sina nedärvda egenskaper.
Jag tycker listan på brukshundraser ska revideras, det är många hundraser som inte längre kan presentera Färgtips vettigt i arbete och de borde strykas. Det är snarare tvärtom, fokuset tar slut långt före energin tar slut.
Skillnaden mellan en sällskapshund och brukshund är att sällskapshunden vill gärna träna medan brukshunden kräver att träna. Majken, Jo precis och vissa bruksraser är ju avlade för specifika saker men placeras i samma fack som de som är avlade för helt andra tänker typ retriever och vallhundar.
Detta medan vissa bruksgrenar kan appliceras på nästan alla raser typ spårning, som ju är naturligt för alla hundar, det finns redan i dom. Samtidigt säger man att alla raser kräver nån form av aktivering för att må bra.
Det jag mest funderar på är om inte brukshund-termen är lite föråldrad? Att det snarare skulle vara en fråga om individer än en rasfråga. Alla raser borde kunna bli brukshundar, men bara om de klarar av vissa prövningar etc.