Den största skillnaden från barocken var brotten mot symmetrin och de ljusa färgerna. Modehistoriskt delas talet in i sex perioder: —, en fortsättning på den modeperiod som hade varat sedan ; —, då régencen innebar en plötslig brytning med den tidigare perioden; —, då modet under hela rokokon nästan inte förändrades alls eller enbart i detaljer; —, senrokokon, vilken är den kanske mest välkända epoken som innehöll flera modedetaljer som associerades med seklet, som de höga vitpudrade frisyrerna; —, då den tidiga klassicismen gradvis ersatte rokokon och introducerade ett enklare mode; och —, då klassicismen helt hade ersatt rokokon och introducerat helt nya modeprinciper som sträckte sig in på det nya seklet.
Mycket av modet under talet introducerades vid det franska hovet och i Parissom var epokens kulturella huvudstad, och spreds sedan därifrån vidare ut till det övriga Europa. Främst bland tidens trendsetters fanns profiler vid det franska hovet, [ 4 ] och bland dessa kan nämnas Madame de Pompadour vid talets mitt och Marie Antoinette vid dess slut.
Det fanns bara några få klänningsmodeller som knappt ändrades under hela seklet, och det var istället genom färger, accessoarer och dekoren man följde modet. Klädedräkten ändrades efter modets krav genom att man bytte ut dess accessoarer och dekorationen på klänningen.
Detta gjorde att modeindustrin dominerades av just dem som tillverkade accessoarer och de sömmerskor som sydde om gamla kläder, snarare än de skräddare som sydde själva klänningen. Mantuaklänningen var cirka — den klänning en kvinna bar som fullt påklädd.
Mantuamodellen hade ett figurnära liv på både fram- och baksidan, ibland med en dekorerad isättning framtill och en sluten kjol. Ärmarna bestod vanligen av en rad spetsvolanger. Mantuan ersattes på talet av Robe à la françaisesom under nästan hela talet var den vanligaste klänningsmodellen, men mantuan fortsatte att bäras parallellt som formell högtidsdräkt, särskilt vid de kungliga hoven.
Robe à la française-modellen utvecklade sig ur den hemmaklänning eller negligé som bars hemma. Den bestod i grunden av en rock, som knöts herrfrisyr 2016 svart vit med rosetter ovanpå snörlivet och öppnade sig över en underkjol.
Ryggen kunde ha ett släp som räckte från axlarna till golvet. Modellen blev enormt populär, och var i fyrtio år — den typiska klänningsmodellen. Den varierades genom att man bytte ut dekorationen längs dess bårder. De hade vanligen halvlånga ärmar avslutade med en spetsvolang, som fram till hade manschett.
Den fick en sista renässans under talet, då den ett tag utvecklades till Robe à la polonaise, en modell där de draperades upp över höfterna, men försvann sedan. Under och talen blev både mantuan och Robe à la française-modellen utkonkurrerade av Robe à l'anglaise.
Den utvecklades ur mantuan, men bars fram till talet enbart i England, därav namnet. Robe à l'anglaise-modellen var enklare än Robe à la française. Den saknade släp på ryggen, dess liv var slutet, och när den på talet blev modern utanför England var också kjolen ofta sluten.
En alternativ klädedräkt var en "kofta" eller jacka, en så kallad caracoöver kjol. Denna modell var omtyckt som vardagsplagg. Den bars av överklasskvinnor under resa och till jakt- och riddräkt. Det var också den normala vardagsklädseln för arbetar- och medelklasskvinnor.
Den bars seklet ut, och var Livsstil egenskap av praktiskt vardagsplagg inte utsatt för hård konkurrens. Till skillnad från de övriga modellerna var den ofta långärmad och höghalsad.