Optiken till en projektor ska fylla fem funktioner. Den första egenskapen och delvis de andra har att göra med samspelet mellan kondensorsystemet belysningsoptiken och objektivet och behandlas därför i nästa kapitel. Praktiskt vill man ju att projektorn ska ge en bild på ett givet avstånd som kan variera.
Detta innebär att bildavståndet till den sista linsen eg. Tillsammans med dess fokallängd får vi då förstoringen som. Ska man kunna variera storleken på slutbilden måste man alltså kunna variera det som används som objekt till denna dvs bilden till den första linsen.
För att systemet inte ska blir för långt och alltså bli åbäkigt och slösa med ljus gör man den första avbildningen i en negativ lins. Om objektet ligger alldeles framför denna blir förstoringen ungefär 1, medan ju längre bbort man lägger den desto mindre blir mellanbilden.
Bildavståndet väljer vi till 10m vilket ger att objektsavståndet till lins 2 ska vara 50,25mm. Väljer vi linsplacering så bestäms därmed också var objektet ska ligga. Vi tittar på två fall. I det första väljs avståndet mellan linserna, d, till 40,25mm, vilket följaktligen ger att mellanbilden ska ligga 10mm före lins 1.
Vi kan nu med linsformeln räkna ut objektavståndet till Möjligen lite för stort? Variant nr 2 ger en förstoring på 98,3ggr, dvs 2,4m x 3,5m. Ökar man d ytterligare blir bilden än mindre. Om ovan beskrivna objektiv skulle utföras mha två tunna linser skulle bilden bli miserabel.
Nedan följer en figur med en sådan konstruktion gjord i ett linshanteringsprogram. Det är mycket man kan utläsa ur ovanstående men det viktigaste är stråldiagrammen och spotdiagrammet. Översta raden raden visar hur oskarp bilden av en punkt blir i mitten av synfältet.
Detta är i storleksordning 10mm och kan kanske till nöds accepteras om publiken är tillräckligt synsvagmen andra raden beskriver vad som händer i periferin av bilden, och där ser man att oskärpan är i dm-klass. I kommersiella objektiv händer naturligtvis inte detta.
Sfärisk aberration och koma har man alltid kompenserat bort. De aberrationer som återstår är dyrare att göra någonting åt, så det är här kvalitetsskillnaderna börjar göra sig gällande. De fel som brukar förekomma är bildfältskrökning och distorsion.
Bildfältskrökning yttar sig som att den yta där bilden är skarp inte överensstämmer med den yta den projiceras på. Vanligen är den ytan plan och symptomet blir då att man får skärpan antingen i mitten av bilden eller i periferin, men aldrig bäggedera samtidigt.
Detta kan korrigeras genom att objektivet kompletteras med en svagt negativ fältlins placerad nära objektet.