Tänk dig en liten gubbe vars dagliga promenader var så punktliga att man kan ställa klockan efter dem. Immanuel Kant var en tysk upplysningsfilosof från Königsberg, en stad Tyskland förlorande till Sovjetunionen efter andra världskriget och därefter omdöpt till Kaliningrad.
Han var till det yttre en mycket anspråkslös man, men filosofiskt hör han otvivelaktigt till de allra största. Han är för filosofin vad Newton var för fysiken eller Darwin för biologin — skapare av en teori som alla efterkommande måste förhålla sig till, vare sig man håller med honom eller ej.
Hittills hade man, menade Kantantagit att vår kunskap måste rätta sig efter sina föremål; men så är det alltså inte. Det är föremålen som rättar sig efter vår kunskapsförmåga. I det här avsnittet kommer vi titta närmare på Kants kunskapsteori.
Hans syn på etik Kant var pliktetiker och formulerade bland annat det kategoriska imperativet behandlas under kapitel 6: Etik och moral. Här undersöker varför är åskådningsformerna nödvändiga enligt kant gränser och förutsättningar för vetande och ställer sig frågor som hur får vi kunskap eller hur vet vi att kunskapen är sann?
Det finns alltså historiskt tre nödvändiga krav på kunskap. Detta innebär per definition att det inte finns felaktig kunskap, enbart kunskap eller fel. Traditionellt delas kunskapsteoretiker upp i två läger; empirister och rationalister. Enligt empirismen är all kunskap grundad i sinneserfarenhet, ett resonemang som kan spåras tillbaka till Aristoteles.
Empiri bygger på vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment, snarare än på i förväg uppställda teorier eller filosofiska resonemang. En rationalist däremot hävdar att kunskap om världen härstammar från förnuft, tänkande och medfödda idéer även om sinneserfarenheter givetvis kan vara involverade.
Man menar att sinneserfarenheterna är för opålitliga för att utgöra kunskap, ett resonemang som exemplifieras väl av René Descartes och hans systematiska tvivel. Vad Kant försöker finna är gränsen för den mänskliga kunskapsförmågan. Hans resonemang kan ses som ett försök att bevara det bästa ut såväl empirism som rationalism, samtidigt som han tar hänsyn till den kritik de riktat mot varandra — en kunskapsteori ofta kallad kritisk- eller transcendental idealism.
Man måste enligt Kant skilja mellan två sorters kunskap: erfarenhetskunskap och förnuftskunskap. Erfarenhetskunskap eller empirisk kunskap är någonting vars sanning vi inte kan veta utan hänvisning till erfarenhet.
Exempel på detta är att Paris är Frankrikes huvudstad. Detta vet vi av erfarenhet — vi har lärt oss det genom att använda våra sinnen läst det i en bok, hört det av våra föräldrar etc. Inom exempelvis matematiken använder vi förnuftet för att avgöra vad som är sant.
Men hur kan sådan kunskap vara möjlig? Kant svarar att kunskap a priori inte grundas på världen som omger oss, utan på hur vårt medvetande är organiserat och fungerar.