En siffra från arabiskans as-sifr är ett skrivteckenen symbol som används för att beteckna tal. I svenska och i andra västerländska språk används de så kallade arabiska siffrorna, som från Indien via araberna spreds till Europa. Arabiska siffror är de talsymboler som används mest internationellt och i bland annat svenskan 0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9.
De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca f Kr. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europadär de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.
Babyloniernasom var kända för sina astrologiska observationer och beräkningar som hjälptes av deras uppfinning, abakusanvände ett sexagesimalt talsystem bas 60 som de ärvde från den sumeriska och den akkadiska civilisationen. Babylonierna införde ett positionellt system, men saknade siffra för talet noll.
Egyptierna använde hieroglyfer för att skriva och senare utvecklades dessa till tal och detta var redan före f. En bild av en pinne betydde ett, en hov var 10, en spiral varen lotusblomma varfaraos stav varett grodyngel var och symbolen för var en känsla, en knäböjande man med armarna upp i luften.
Förut i Kina använde man räknestavar. Man hade Hengstavar och Tsungstavar. Fram till nummer fem är Heng och Tsung rätt lika förutom att Heng är stående stavar och tsung är liggande. Även sex till nio är rätt lika förutom det att man har vänt på dem. Heng representerade ental, hundratal, tiotusental etc.
Skriver man ett årtal ex. Mayaindianerna använde tidigt ett avancerat talsystem med bland annat positionssystem bas 20 och nolla. Dock kunde deras positionssystem inte utvecklas då maya gjorde ett misstag. Istället för att använda i sitt positionssystem så användes Men mayaindianerna var en av de kulturer som faktiskt gjort användning av en nolla annat exempel: Babylonierna.
Under slutet av den grekisk bronsålderncirka f. Kr, användes ett siffersystem för linear B. Samma system hade tidigare använts i den minoiska kulturen med linear A. Det attiska talbeteckningssystemet kom i bruk på talet f.
Det använde särskilda symboler för talen 1, 5, 10,1 och 10 Genom att kombinera dessa både additativt och multiplikativt kunde man bilda övriga tal.