Även om kinesiska betraktas som ett enda språk av kulturhistoriska skäl, så skiljer sig många av dess dialekter åt lika mycket som exempelvis germanska språk gör inbördes. Alla dialekter har dock ett gemensamt skriftspråk, med endast mindre inofficiella variationer för dialektala ord eller regional slang.
Närmare en femtedel av världens befolkning har någon form av kinesiska som modersmål, vilket gör det till världens mest talade språk om man går efter antalet modersmålstalare. Som standardkinesiska har språket officiell status i Kina och Taiwan och är ett av fyra officiella språk i Singapore samt ett av sex officiella språk i FN.
I form av standardkantonesiska är kinesiska tillsammans med engelska officiellt språk i Hongkong och tillsammans med portugisiska i Macao. Västerländska begrepp för att beskriva språk skiljer sig i många avseenden från den kinesiska terminologin, dels på grund av den enande kraft som kinesiska tecken utgör, dels på grund av skillnaderna i politisk och social utveckling i Kina i jämförelse med Europa.
Efter det romerska rikets sönderfall varför är kinesiskan inte större än engelskan Europa fragmenterat i områden som ofta särskildes genom språk. Kina kunde i en helt annan utsträckning behålla kulturell och politisk enhet inom ett mycket stort geografiskt område genom en gemensam standard för skriftspråk.
Drygt tvåtusen år av gemensamt officiellt skriftspråk upprätthålls än idag och gäller för samtliga dialekter. Kinesiskan tillhör den sinotibetanska språkfamiljen och är besläktad med tibetanska och burmesiska men är helt obesläktad med geografiskt näraliggande språk som koreanskavietnamesiska och japanska.
Alla dessa språk har dock befunnit sig inom en kultursfär dominerad av kinesiskspråkig kultur, som påverkat de övriga språken i fråga om såväl grammatik som ordförråd. Koreanska skrivs numera huvudsakligen med det inhemska fonetiska alfabetet hangulmen i Sydkorea används fortfarande i viss mån hanja inlånade kinesiska tecken.
I Nordkorea är hanja totalt avskaffat sedan talet. I japanska är kanjidet japanska namnet för kinesiska tecken, en oumbärlig del av skriven japanska och används i mycket stor utsträckning än idag. Många förslag till ett totalt avskaffande av kanji har presenterats, men inget har varit framgångsrikt.
I Vietnam används idag enbart ett eget fonetiskt alfabet, quốc ngữsom baseras på en modifierad variant av det latinska alfabetetmen språket innehåller fortfarande en stor mängd kinesiska lånord. Talad kinesiska omfattar många regionala och inbördes obegripliga varianter.
Kinesiskans dialekter har genomgått en utveckling liknande de romanska språkens utveckling ur latinetäven om det politiska sammanhanget har varit något annorlunda. I Europa skapade den politiska fragmenteringen under tidig medeltid och framåt stater som i storlek var jämförbara med de kinesiska provinserna.
I Kina upprätthölls det gemensamma skriftspråket samtidigt som talspråken utvecklades självständigt på ett sätt som liknar hur de romanska språken gick skilda vägar, något som påverkades av såväl politiska som geografiska omständigheter. Landets enorma storlek och förekomsten av stora bergskedjor och flodsystem styrde denna utveckling i hög grad.
Ett tydligt exempel är det bergiga södra Kina som också korsas av många floder. Området uppvisar större språkskillnader än norra Kina som domineras av stora, flacka slättområden. Södra Kina har täta skogar, berg och flodsystem som gjorde transporter med båt fördelaktigare, medan norra Kina med sina slätter passade bäst för hästtransporter.
Xianghua är en av de många dialekter eller språk som tillhör den större språkgrupp som går under benämningen kinesiska. Ett tydligt exempel på detta är Wuzhousom ligger km uppströms från Guangzhouhuvudstaden i Guangdong -provinsen.