Gulliga valpar växer upp och blir struliga tonåringar. Olydiga och till synes döva frestar de vårt tålamod. Att bli arg hjälper inte. Tricket är att förstå att hunden inte är vuxen och att fortsätta bygga på relationen du skapat, säger hundpsykologen Eva Bodfäldt.
Samojeden Viking är åtta månader och älskar hela världen. Människor, hundar, leksaker, spännande dofter — allt möter han med samma ohejdade entusiasm. Faktum är att han har ännu svårare att vänta nu, när han håller på att bli stor, än han hade som liten valp.
Men visst är han i trotsåldern, säger matte Anne-Marie medan hon försöker dämpa sin lurviga kompis högljudda försök att kasta sig in i umgänget med tre äldre hundar. Att hundar hamnar i vad som brukar kallas för trots- eller slyngelåldern är egentligen inte konstigare än att människor gör det.
På samma sätt som babbliga barn kan förvandlas till truliga tonåringar som knappt svarar på tilltal genomgår tillgivna små valpar en stor förändring när de blir könsmogna någon gång mellan halvårs- och ettårsåldern. Beslutsförvirring är ett bättre ord.
Hundens hjärna har inte utvecklats fullt ut samtidigt som hormonerna sprutar, säger Eva Bodfäldt, hundkonsult med inriktning på hundpsykologi och författare till boken Kontaktskontraktetsom handlar om samspelet mellan hund och människa. Det misstag många hundägare gör, menar Eva Bodfäldt, är att behandla unghunden som äldre och klokare än vad den är.
När den inte längre ser ut som en valp höjer hanhund kliver över han valp plötsligt kraven och tycker att den borde förstå våra kommandon. Och när den då svarar med att slå dövörat till är det lätt att hamna i tjat-och-fy-och-ryck-i-kopplet-träsket.
I den här åldern ska det fortfarande handla om att bygga en bra relation, inte om att träna kommandon. Vi vill ju ha en hund som är följsam, som håller sig i närheten av oss och som kan vila lugnt vid vår sida när det behövs. Valpar är sällan särskilt kaxiga när de är ute, men om de inte från början har lärt sig att det är roligast i närheten av matte eller husse så kommer det att visa sig när de börjar bli könsmogna.
Den fråga man måste ställa sig som ägare till en slyngel i hundskepnad är alltså: Hur kul är jag själv? Vad har jag att erbjuda min hund i stället för allt det där andra som lockar och drar? Är det kanske så att jag glömt godiset och leksakerna och allt det där jag använde för att förstärka rätt beteende när hunden var valp och blivit en trist typ med mobiltelefonen klistrad vid örat?
Det gäller hundar såväl som människor, konstaterar Eva Bodfäldt och fortsätter: Börja med att fundera på vad du och din hund tycker om att göra tillsammans. Gillar ni att leka med bollar? Att gå på svamputflykt? Att sitta på en bänk och titta på folk och dela på en macka?
Gör sådant ni båda gillar, det stärker er relation och kommer att göra din hund mer följsam. Ett sätt att vända tjat och irritation till glädje och kommunikation är att fokusera på vad du VILL att hunden ska göra i stället för vad du INTE vill att den ska göra.
Du har hunden lös och vill att den ska komma när du ropar.